Inget att tala om

Inget att tala om

Duras perfekta symbios

Böckerna och språketSkapad av Carita 2012-05-30 00:35
I tjugoårsåldern läste jag "Älskaren" och "Hiroshima mon amour" och jag blev oerhört fascinerad, men jag minns inte av vad. Marguerite Duras har länge stått högt i kurs hos mig utan att jag riktigt vet varför. Mitt minne är kort ibland.
Nu när jag tjugo år senare har läst hennes romaner "Emily L." och "Lol V. Steins hänförelse" (den sistnämnda har jag inte läst ut än) förstår jag. Som oftast när jag gillar litteratur handlar det om berättandet, inte berättelsen. Duras berättarteknik tilltalar mig väldigt mycket i sin nakenhet. Det känns rent av som att hon hoppar över beskrivningar, men man får bilderna ändå, kanske på ett ännu intensivare sätt. Jag tror att det sitter i den avskalade, fullständigt osentimentala sakligheten.

"Så fort Lol kom in i huset gav hon mig inte en blick."

Aj. Det gör faktiskt lite ont att läsa hennes texter. Men smärtan är kanske snarare kopplad till berättelserna än berättandet? Relationerna. Det beräknande, iskalla spelet mellan människor.
Med risk för att geniförklara författaren tror jag att Duras kan ha hittat rätt ton för det hon ville berätta. Den perfekta symbiosen mellan berättande och berättelse. Det är ju det som är målet med skrivandet.



  • Kommentarer(0)//ingetatt.talaom.se/#post67